Samtal från en vän.

Igår kväll blev jag uppringd av en kär vän. Det lät ungefär såhär:
J: Hallå?
(Gitarr, dunk, dunk, trummor, bas, gitarr)
J: Hallåååå....?
E: AaaaaaaaaaaAAAAAAAAoaoaoaoaAAAAA!!!!
J: Är du på Timo?!
E: Aaaaaaaaa!!
(Trummor, dunk, dunk, gitarr, "Feeaar nooo daaarkneess proooomised chiiiild.....")
Klick.

Lite senare inkommer ett sms:
00.40: Jag vågade inte krama timo som de andra. Men det betyder faktiskt inte att jag tycker mindre om honom än dom. Visst då?

Självklart inte. Jag är säker på att Timo kände din kärlek på håll. Det hördes liksom i ditt vrål.

Vår. Nej skulle till och med vilja kalla det försommar snart.

Klockan är kvart över nio och det är fortfarande lite ljust ute. Kan man annat än att älskar't?

Känsliga läsare varnas.

Av okänd anledning sitter jag och googlar på ormar.
Jag vet inte hur det började liksom. Jag tror kanske att jag är så himla rädd, så jag försöker liksom skaffa mig kunskap om dem för att få mer kontroll. För varje gång jag ser en orm i det fria, är jag liksom bombsäker på att det är en huggorm. Men vad jag vet så finns det typ tre sorters ormar i Sverige; kopparorm (eller är det en ödla?), snok och huggorm.

Kan du dina ormar?

?

?

?

Var är galenskapen i det hela?

Att bli klar med denna förbannade begreppstenta fick mig inte alls att sprattla av glädje som jag hade trott. Istället ville jag grina en skvätt, för att sedan skrika lite och slutligen låtsas om som att inget har hänt. Jag missade totalt innebörden av den sista frågan, vilket troligtvis kommer leda till en komplettering eller omtenta. Jag skulle kunna skylla på mycket: slarv, stress, för lite tid, doft av pappersbruk... kanske fel strumpor också, eller möjligtvis att jag åt gröt till frukost (händer sällan). Men nu är jag som sagt i förnekelsestadiet och låtsas på nåt vis att det hela inte har inträffat.

Ber om ursäkt för aning buttra inlägg på senaste, känner någonstans att detta kommer ändra på sig inom några få dagar.

3ok

Helt okej hallonpannacottapaj som vi (jag) gjorde i helgen.

Helt okej att få stryka över avklarade grejer på to-do-listan.

Helt okej hair-do när man sitter timme efter timme i i mysbyxor och flis och pluggar.

Lilla tussilull.

Ibland är de konstiga här i Värmland.
På gårdagens ELLEN-träff lekte vi en lek som heter Alla som där en person säger ett påstående och om detta stämmer in på en ska man byta plats medan den som sagt påståendet ska försöka sno åt sig en ledig stol.
Nåväl.
Jag står då i mitten och säger slugt:
-Alla som har plockat in minst en tussilago i år! (Jag själv tyckte jag var himla finurlig med detta påstående, men när ingen reser sig upp och byter plats fattar jag noll).
-Jag vet inte vad en tussilago är... säger plötsligt någon.
-Nej, inte jag heller... säger då en annan.
-Är det inte de här blå blommorna? Frågar en tredje.
-Nej det är väl de här gula med gröna blad som man matar kaninerna med! Säger en fjärde.

Jag står blixtstilla och bara gapar.
Driver de med mig?
Vet 14-åriga tjejer idag inte vad en tussilago är!?
Nej, visar det sig.

You said I must eat so many lemons, 'caus I am so bitter.

Måste bara uttrycka min glädje över att Kate Nash har kommit ut med ett nytt album My Best Friend is You. Jag älskar hennes album från 2007 (eller var det 2008?) Made of Bricks. Skitbra låtar, asbra videos, trallvänligt och smart.

JAAAAOOOO-JIIIPIE!!

Så.

Bildkälla

I need a vacation. For sure. Det är säkert.

Efter sisådär 7 samtal på 15 kr/minut till Ryanairs kundtjänst, där man förövrigt talar knagglig engelska med östeuropeisk brytning och tilltalar mig med "Madame", är nu resan till Portugalien bokad. Efter samråd med mig själv och mamma ska jag:

-ligga i hängmattan under olivträdet och äta nötter,
-äta färskpotatis och jordgubbar,
-duscha i trädgårdsslangen,
-bada i havet,
-se solen gå ner bortanför bergen,
-uträtta mina behov under bar himmel,
-uppskatta min hund mer än någonsin,
-vandra omkring i det nya huset och försöka vänja mig vid tanken att detta är ett av mina hem,
-skruva ihop ikea-kök?
-vila,
-läsa och
-inte tänka på skolan eller något annat.

Start om sex dagar.

Jag är dessutom skyldig till att det är fågelbajs på hela din framruta.

Äntligen är det söndagkväll. Eller? Vaddå äntligen?
Jo, denna helg har jag varit på utbildning i barnkonventionen. Åh så lärorikt och viktigt men också åh så tröttsamt efter en tuff vecka. Att det är söndagkväll innebär att utbildningen är avslutad, men dessvärre att det är dags att sätta igång med annat. Får jag som jag vill har jag en godkänd begreppstenta på torsdag och en inlämnad hemtenta på fredag, men ser ni detta går inte utan strid.
Så jag strider.
Uj, vad jag strider.
Med det kanske värsta ämnet hittills i min utbildning. Utvärdering och kvalitetsutveckling.
Ja, ni hör ju. Man vill ju inte direkt hoppa i sängen och jonglera med hallongrottor av glädje.
Tacka gudarna för att jag har en karl som handlar, tvättar, städar, bakar och lagar matlådor när jag måste göra annat. Tack.

Ljuv kylskåpspoesi växer inte på träd.

Inte direkt som i döda poeters sällskap.

På dagens föreläsning gick det undan så in i norden. Power-point bilder fulla med text växlades hejdlöst utan att man hann med att skriva.
En person kommenterar detta när har byter bild:
X: "Kan du vänta lite bara så jag får skriva av sista raden där?"
F:"Jaså? Jaha. Det kan jag väl då." (Väntar ca 5 sekunder, och byter sedan bild).
Lite senare frågar samma person:
X: "Ursäkta, vad sa du nu. Kvalitetsutveckling syftar till att... vaddå?"
F (irriterat): "Ja det står faktiskt i kompendiet. Så läs det!"
Lite senare igen säger en tredje person när han återigen har bytt bild innan man har hunnit skriva av:
Y: "Kan du lugna dig lite så vi hinner skriva ner det som stod där innan?"
F (upprört): "NEJ, DET KAN JAG INTE!! SKRIV INTE AV DÅ, DET STÅR JU I BOKEN!!"
Sedan skrattade han till lite nervöst och rättade till den välkammade luggen i pannan som hade fallit fram lite under hans utbrott.

Jag tror stenhårt på att han älskar vår klass som förövrigt var 14 av 45 på hans föreläsning idag.

Ja, det gjorde lite ont, men det var det värt för jag är VÄLTRÄNAD!

Jag ska börja ge blod. Detta är så klart något jag själv har valt och vill, men samtidigt är jag dödsskraj för sprutor i armvecket. I morse var jag där på samtal och blodprov, för att se om mitt blod är av hög kvalitet så att säga. Jag var nervös och rädd. Kvinnan som samtalar med mig är en dam i 55-årsåldern med en mjuk röst och ett varmt bemötande och hon ber mig att ta av mig till t-shirt när själva blodprovet ska tas. "Visst" säger jag och börjar knyta upp min tröja som är en sån där omlott-tröja ni vet, med snören som viras nåt varv runt kroppen, och kvinnan säger "Åh, ja vilken fiffig tröja du hade som man ska knyta ja, men du vet, hade jag kommit hem till min man med en sån där då hade han blivit galen på mig, ja, nej du vet det blir ju alldeles för krångligt och svårt att komma åt och så, ja men kom med mig här nu då så ska vi ta blodprovet".

Jaha?
Där föll min tillit till henne som en kotte till marken. Och paniken börjar stiga. Ska denna toka, som frontar med hennes och mannens avklädningsritualer, STICKA MIG?!?!
Följande minutrar ägnar jag tankar åt möjliga rymmningsvägar, samtidigt som hon tar mitt blodtryck och min puls. Då förändras plötsligt allt. Hon säger "Oj vilken låg puls du har, detta har jag inte sett på länge att någon har så låg puls, säg mig, är du vältränad?" Vilken kvinna. VILKEN KVINNA!

What's money got to do with it?

Idag lagas det smarrig fiskgryta, i ren protest mot att jag till min stora fasa upptäckt att pengarna är slut på kontot. Jag ställer mig frågan: Hur hände detta? Eller ännu värre: HUR HÄNDE DETTA?! Borde jag lämna tillbaka jeans-shortsen jag köpte i Stockholm? Och vet någon när vi få csn, på fredag eller, gud förbjude, måndag?

Onsdagar är den bästa dagen i veckan efter fredagar, lördagar och söndagar, vilket gör att den kommer på plats 4 av 7 i vecko-toppen. Inte illa!

Dagarna flyger fram och jag hinner inte äta upp min frukost innan det är kväll och jag står med spänd mage och glor in i kylskåpet efter något ätbart till kvällsfikat. Oftast letar jag efter något jag vet att vi inte har, typ jordnötssmör, fruktyoghurt, glass eller litchi-frukt, men efter att ha glott menlöst in i vårt allt för hälsosamma och förutsägbara kylskåp i några minuter, brukar jag antingen stänga det igen eller i bästa fall ta en morot.
Som tur är, är det onsdag idag vilket equals dans-step följt av promenad hem, äggkokning under tiden jag duschar, äggskivning på hård-mackor, slutstation: soffan framför Grey's Anatomy.

Hej. Tiden springer iväg men jag slänger in lite bilder för att jag vill.

Iväg till tjejen med det krulliga håret och det stora hjärtat.

Idag ska jag på minisemester.
Till huvfudstaden banne mig.
Jag hoppas på kaffe/öl på uteservering, soffmys, kulturella intryck, fniss, kvällsbabbel, vandringar och solsken.
Men allt annat blir också bra när man har två och kanske stundtals tre finfina kullor vid sin sida.

Var är min kalender?

Var är mitt liv?
Snart har två dygn passerat utan min kalender och ALDRIG har jag känt mig så förvirrad.
Jag hade fet tur som råkade veta att vi skulle ha föreläsning idag.
Mer än så vet jag inte. I skrivande stund ska jag säkert vara på något viktigt, typ tandläkaren, frisören, tåget... Men jag har inte en aning.
Tack gode gud ringde en av mina underbara ellen-tjejer med det glada beskedet: JAG HAR HITTAT DIN KALENDER!
Hatten av.
Klockan halv fyra är den åter i min ägo. Spring aldrig bort igen.

Surrealistisk syn.

Vet ni sådana händelser som känns riktigt surrealistiska, något man ser eller upplever som får en att spola tillbaka i hjärnan för att förstå vad det egentligen var man såg?
Inte?
Nej nej.
Men det hände i alla fall mig och Jon nu på kvällskvisten. Vi vandrar de ca 100 metrarna mellan parkeringen och lägenheten. Vi går på trottoaren och passerar baksidan på vårat lägenhetshus där det ligger en liten skogsdunge. Plötsligt ser vi något i ögonvrån, som kastas ut från ett fönster på femte våningen. Jag hinner vrida på huvudet och ser att det är en fylld ihopknuten påse. Jag drar instinktivt högt efter andan och utbrister "NÄ-ÄH!!" Både jag och Jon tittar upp mot fönstret där påsen kom ifrån och ser en 60 årig kvinna med stort svart lockigt hår (enligt mig)/en 10-årig pojke med rakt, kort, mörkt hår (enligt Jon). Vi stannar och glor med hakorna nere i asfalten, personen som kastade påsen glor tillbaka utan en min. Efter en kort stund fortsätter vi att gå. Efter ett par steg börjar den där tillbakaspolningen i hjärnan. Vad var det vi såg? Vad var det i påsen? OCH VEM VARE? VEM VARE SOM KASTA?!

Lugna dig, pojk!

Alldeles strax ska jag kasta mig på cykeln och raca ner till familjen S. Babyvakt behövs och då säger jag inte nej på min lediga dag. Inatt drömde jag att han hade stora framtänder och fotsvett, fast han fortfarande var en bebis, riktigt otäckt! Så nu är det dags att ta vara på bebisgoset innan han blir tonåring.

Bästa kvällen i veckan.

Det är lördagskväll och här på Frödingshöjd lagar vi potatisgratäng för första gången tillsammans (!!!?). Potatisgratäng var en återkommande helgrätt när jag var liten, och det är ju förbannat gott! Men lite krångligt att göra tycker jag nog. Till detta blir det kött och vitlökssmör, känns härligt med lite "ny" helgmat istället för tacos, hemmagjord pizza eller paj. Under matlagningen lyssnar vi på Kizz som man förr tyckte var världens hårdrock, men som numera låter som lite härligt soft rock.
Trevlig afton!

Välkommen våren.

Det kändes helt okej att mötas av utslagna krokusar när jag kom hem idag. Helt okej.

Det gäller att rikta tankarna åt något annat när man har ett hockeylag där hemma som i skrivande stund gör bort sig totalt.

Av någon okänd anledning fann jag motivationen att inte gå hem från bibblan när klockan slog fyra. Inte heller när den slog fem eller sex, utan faktiskt när den slog sju! Jag vet inte om ni förstår, men att vara klar med en hemtenta tre dagar innan den ska in, det är liksom soo noot mee. Därför känner jag ett behov av att skryta lite.

Konsekvenserna av detta blev en färdig hemtenta och firande med melón a lá Jón: delad på hälften, ätes med matsked.

Från påsk i Leksand på Hannas beställning (jag hade bara dessa två kort på en hel helg! Dåligt, jag vet!): herr och fru Julia och Hanna tror jag vi kan kalla dem.

Förövrigt var påskriset ganska tunt, men det fyllde absolut sin funktion.

Hello, my name is Julia Fresh.

Följande lilla pinsamhet utspelade sig idag.
Jag skulle sticka till KronoparksJouren så fort Jon kom hem från jobbet med bilen, för att hämta ut ett paket innehållande min åh så efterlängtade datorsladd. Jon kommer hem och jag är beredd att ge mig iväg på stört, då han utbrister: "OJ!!! VILKEN STOR, VIT FINNE DU HAR I PANNAN!!"
Då jag självklart vill känna mig fräsch när jag ska ut på ärenden, går jag plikttroget in på toan och klämmer denna monster-finne. Den säger snällt "plopp" och jag tar på mig jackan, skorna och ger mig iväg. I trapphuset möter jag en granne som har två åh så söta hundar som jag måste klappa. Vi står och pratar (jag och grannen) ett bra tag om ditten och datten, sådär som man gör liksom. Efter ett tag säger jag att jag måste kila, och kilar. På väg mot parkeringen möter jag två andra bekanta grannar som jag stannar och pratar med i säkert en kvart. Vi säger hejdå och jag springer till bilen och sätter mig till rätta i förarsätet. Jag ska bara rätta till backspegeln då jag råkar få syn på mig själv i den.
I pannan, där finnen var nyss, hänger en sträng, JAG MENAR EN STRÄNG av koagulerat, halvstelt blod! Plötsligt har jag inte samma bra känsla av mina två trevliga möten med mina grannar.

Den såg på mig som om jag vore oansvarig.

Jag har stirrat djupt in i kaffebryggarens röda öga idag. Den lyste arg mot mig efter att ha stått på hela eftermiddagen. Den stirrade argt för att jag hade glömt stänga av den, något som vi båda visste. Men ändå måste jag övertala mig själv i tanken att jag låtit den stå på medvetet. Helt med mening. Bara för att jag ville hålla den absolut sista nästan obefintliga skvätten kaffe varm. Självklart blev jag även tvungen att dricka denna lilla skvätt. Den var bränd och lite tjock och inte alls god.

Positivt tänkande.

Helt plötsligt är man där igen. I hemtents-träsket.
För lite tid.
Inga böcker.
Och framförallt:
en dator-strömkabel mindre.

Vissa verkar inte helt nöjda med att man har varit borta en endaste fnuttig helg.

APRIL, APRIL!

För er som trodde att vi verkligen skulle genomföra fastan- HA! Där fick vi er!
Den inofficiella anledningen är kanske något annorlunda och kan ha något med inbillade dofter av rostat bröd, felsägningar ("påsken" blev till "toscan") m.m att göra.

Långfredagen ska vara lååång.

Påsken har nu gjort entré i våra hem. Folk handlar som aldrig förr, packar sina bilar med grillkorv, påskmat och ungar (familjen B-H, inget illa ment!), unnar sig ett par extra påsköl m.m.

Detta har dock väckt starka känslor inom två sökande själar. Ska påsken verkligen innebära lättja, lust och frosseri?! Folk tror att det handlar om påskharar, påskkärringar och påskägg. VET INGEN MÄNNISKA LÄNGRE VAD PÅSKEN EGENTLIGEN SYMBOLISERAR?! Det är en högtid i lidandets och dödens tecken!!
För att bejaka detta ska nu dessa två vilsna, men ack så bestämda själar, icke förtära någon som helst föda på 24 timmar.
Ni kan här på bloggen följa oss på vår färd mot målet.För att citera Paolo Roberto: NU SKA FETTET BRINNAAAAAA!!!

"Nej Hanna, du måste vänta tills imorgon!"