Åååh Uppsala, vad var jag nånsin för dig?

För mig har du varit en stad jag har besökt i höstlandskap, med dimma och änder och konditori. Imorgon kommer jag, och jag räknar med att du levererar. Levererar du, levererar jag. Och min vän Elina, hon levererar alltid. Hon har redan lovat mig tv-spel och bubbel när jag kommer och då gör det ju faktiskt inget att man har med sig alldeles för mycket kläder.
Uppsala, jag ska bli nåt för dig.

Släppa väder när jag egentligen släpar vader.

Dagens lögn:
"Haltar du? Har du ont i foten?" frågade min handledare mig idag.
"Nej, alltså nej, jag vet inte vad jag gjorde, mina converse klämmer nog lite på mina lilltåar."

Dagens sanning:
"Haltar du? Har du ont i foten?" frågade min handledare mig idag.
"Ja, jag haltar faktiskt lite grann. Detta beror på att mina converse är så utslitna i hälen att tyget är bortgnagt in till plasten, så om jag går som vanligt låter det som om jag fiser för varje steg jag tar."

Dagens sanning 2:
"Fes du?"
"Nej det var min sko."

Lat eller trött eller bara väldigt nyfiken.

Idag har jag gjort något som jag länge har funderat på, nämligen beställt en prov-kasse från Linas Matkasse! Visst att den riktar sig mot barnfamiljer som har ont om tid, men vaddå liksom, jag är ingen barnfamilj, men jag har faktiskt också ont om tid ibland! Framförallt händer det allt för ofta att inspirationen sinar och man sitter där och äter spaghetti och köttfärssås  igen för att det går snabbt och för att man inte orkar komma på nåt annat. Kassen anländer den 16 maj och jag låter er veta hur det var.

www.linasmatkasse.se

Glad Påsk i Branäs

Våfflor och hamburgare på toppen var helt okej tyckte vissa.

Det här med att få med sig själv på bild är inte alltid så lätt. Elise fick agera fotograf, men enligt henne var jag "för lång" och hon valde därför att kapa halva mitt huvud istället för att kapa mina ben. Men jag är inte bitter!

Nöjd kille som kallar mig "Boll".

Jag har aldrig sett så mycket hud i en slalombacke. Å andra sidan hade jag aldrig åkt gondol innan heller. Så nu är jag rik på nya erfarenheter, känner jag.

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka? Men nu drar vi på grillsekundär, ta mej tusan.

Kliar i mina knapp-fingrar.

Det här med att åka tåg, eller ska jag säga rälsbuss, är ju himla förvirrande ibland. Visst har jag lärt mig att använda stoppknappen om jag vill stanna på någon liten station mellan Karlstad och Sunne, men nu ska tydligen trycka på en SOS-knapp också. Det är ju aningen förvirrande när de sitter bredvid varandra, det måste ju vara lätt att trycka fel liksom. Och vad händer om jag trycker SOS-knappen? Finns det en inbyggd telefon i kupén? Som kopplar mig till SOS-alarm på högtalartelefon? Och så ska man då prata rakt ut i luften med SOS-tanten: "Hallååå? Jo jag har lite svårt att andas här!" eller "Stanna tåget, jag glömde min väska på perrongen!" eller varför inte "Jag ska föda nu!". Man blir ju inte klok alltså.

Naturens rikedom.

"Man känner sig aldrig så rik som när man tar ut en nybakat bröd ur ugnen" sa en vis man en gång. Jag skulle vilja tillägga att man även känner sig jäkligt rik efter en löptur i skogen. Jag såg: en keps, två ölburkar, ett tetrapak med rosé, två rådjur, en hög med hästskit, en puck, en systemet-kasse, en vante och en björktrast (cooome ooon, jag måste få roa mig med nåt medan jag är ute och springer).

Jag och min indianstam i Linköping.

Med två sjuklingar och två veklingar, fick vi verkligen hjälpas åt att roa varandra.

Som ni ser...

Likt en utsvulten kommandora satte vissa av oss i sig både falafel med bröd och falafelrulle, samt 4 bon aqua.

Vi spanade in en vägg full med människors nedskrivna drömmar.

Kjelle, t.ex. drömde om en ny "höfte".

Stå-med-fett-hår fick som vanligt hantera ute-bestyren.

Till bords saknade vi någon i stammen.

Pålle pålle!

Och vitsipporna frodades i varje litet snår.

Lunch med dyra, fast inte så goda mackor.

Kaffet var desto godare. Och energinivån var lite högre när jag med solsken i blick färdades hemåt i Sara och Patriks guld-pil till bil och fick syn på påskliljor i backen utanför min port.

Torsdagsmys helt enkelt.

En lång "arbetsvecka" är över och det firar vi med grillspett (i ugn), saffransris, fetaostkräm och Bernad och Bianca.

3 år hit eller dit.

Är inne på vecka 12 av 20 på praktiken. Och nu börjar hårdkörningen kan man säga. MYCKET att göra och en tenta som ska skrivas. Förlorade timmar ska tas igen, jag börjar imorgon med ett 8-20 pass. KÖTTA var ordet.

För nästan exakt 3 år sedan plaskade jag i vattenbrynet i Thailand, ovetandes om min framtid och mina studier. Nu, tre år senare, är jag nästan färdig socionom många stora steg närmare vuxenlivet. Och jag måste erkänna; jag älskar dessa kontraster!

åh, åh, ÅÅH FÄRJESTAD.

Igår em flydde jag solens ljus in på Score för att "heja" fram FBK till vinst. I smyg hejade jag lite på Skellefteå men detta vågade jag såklart inte yttra mig om i sällskapet. De vet ju trots allt var jag bor.

Någonstans mellan pommes frites:en och rödvinet kommer jag på mig själv med att försöka muta en vakt med 100 spänn, men fick då lära mig att "Detta är faktiskt Värmland" och hindrade mig själv från att svara "F.Y, I'm from Dalarna".  En kväll som jag kommer minnas som kvällen då jag hade converse när alla andra hade "fin-skor" och kvällen då jag gjorde mitt första besök på Biljard-nian och blev tillsagd av en piercad tjej att "Ursäkta, jag försöker faktiskt stöta här".
 

På den första förfesten hängde vi i en gigantisk hembygd soffa och tittade på världens 10 häftigaste hopp på youtube samtidigt som vi lyssnade på Björn Skifs och drack rödtjut. Jag kände mig rätt frän.

Att förhandla sig till tre tussilagos.

Om någon undrade på det förra inlägget så kan jag härmed meddela att det inte växer tussilago i min matta. Däremot, visade det sig idag, växer de på vår soptipp. Så vi förhandlade lite, soptippen och jag. Den fick mina välsorterade sopor och jag fick tre tussilagos. Bra deal, tänkte jag och gjorde hoppsa-steg tillbaka till lägenheten. 

Lilla tussilull.

På bussen hem skymtade jag en tussilago längs vägkanten och spontant ville jag skrika åt busschauffören att stanna, men jag svalde istället. Tussilagon kunde möjligtvis ha varit en kastad kork från en flaska rapsolja, eller en ihop-knycklad parkeringsböter, men det låtsas jag inte om.

Är du vilse i tussilagon?

Även solen har sina fläckar.

Jag behöver hjälp med ett problem som klurat på allt för länge. Har ett svagt minne av att jag frågade min NO-lärare om detta på högstadiet, men kan inte minnas svaret, och nu gnager det mig!

Om jag hoppar i gången på ett tåg som åker väldigt snabbt, landar jag då på exakt samma ställe som jag hoppade upp ifrån eller landar jag lite längre bort?

Tacksam för svar!

Luktar stjärt.

Jag trodde aldrig jag skulle äta på en restaurang med det makabra namnet "Kaviar". Men nu kan jag tydligen bocka av det från listan också.

Dränkt av snålvattnet.

Jarg har funderat på det här med att bjuda på sig själv. Huruvida det är till ens fördel eller ej. Jag har inte kommit fram till en lösning på detta än, men under tiden bjuder jag lite på mig själv och lämnar ut min dumhet från 1 april.

Det började med en oskyldig tur på stan. En affär skyltar med det fantastiska erbjudandet:

"Handla för minst 300 kr och få ett par Levis-jeans på köpet (gäller de 20 första kunderna)"

Då butiken är relativt full med folk, lägger jag gasen i botten och börjar söka efter något som kostar 300 kr. Det första jag kommer över är en grovstickad vit tröja. Jag kastar mig in i provhytten och hinner knappt få på mig den förrän en i personalen i butiken sticker in huvudet och frågar hur det går. 

"BRA!! Jag tar den tror jag. Eller jag tar den. Ja det gör jag. Men så var det ju det här med jeansen..."

Ni har nog vid det här laget redan listat ut att det inte fanns några jeans på köpet. Det fanns inget erbjudande över huvudtaget faktisk. Det hela var ett april-skämt och jag köpte det SÅ. JÄKLA. FETT. (Och hade inte stake nog att erkänna min snålhet och gå därifrån, utan köpte skamset med mig tröjan hem för 349 kr, och som det sved i kassan och i självkänslan).

Jag är väl en dum sill.

Igår var det som bekant 1 april.
Jag erkänner.
Jag blev så fruktansvärt lurad långt bortåt tjotahejti.
Och det kostade mig några hundra.
Jag hade gärna berättat om det. Om det inte vore så att jag känner mig så jädra dum och att ni kommer skratta åt mig min dumma sill.
Så jag låter det vara.