Onsdagar är den bästa dagen i veckan efter fredagar, lördagar och söndagar, vilket gör att den kommer på plats 4 av 7 i vecko-toppen. Inte illa!

Dagarna flyger fram och jag hinner inte äta upp min frukost innan det är kväll och jag står med spänd mage och glor in i kylskåpet efter något ätbart till kvällsfikat. Oftast letar jag efter något jag vet att vi inte har, typ jordnötssmör, fruktyoghurt, glass eller litchi-frukt, men efter att ha glott menlöst in i vårt allt för hälsosamma och förutsägbara kylskåp i några minuter, brukar jag antingen stänga det igen eller i bästa fall ta en morot.
Som tur är, är det onsdag idag vilket equals dans-step följt av promenad hem, äggkokning under tiden jag duschar, äggskivning på hård-mackor, slutstation: soffan framför Grey's Anatomy.

Hej. Tiden springer iväg men jag slänger in lite bilder för att jag vill.

Iväg till tjejen med det krulliga håret och det stora hjärtat.

Idag ska jag på minisemester.
Till huvfudstaden banne mig.
Jag hoppas på kaffe/öl på uteservering, soffmys, kulturella intryck, fniss, kvällsbabbel, vandringar och solsken.
Men allt annat blir också bra när man har två och kanske stundtals tre finfina kullor vid sin sida.

Var är min kalender?

Var är mitt liv?
Snart har två dygn passerat utan min kalender och ALDRIG har jag känt mig så förvirrad.
Jag hade fet tur som råkade veta att vi skulle ha föreläsning idag.
Mer än så vet jag inte. I skrivande stund ska jag säkert vara på något viktigt, typ tandläkaren, frisören, tåget... Men jag har inte en aning.
Tack gode gud ringde en av mina underbara ellen-tjejer med det glada beskedet: JAG HAR HITTAT DIN KALENDER!
Hatten av.
Klockan halv fyra är den åter i min ägo. Spring aldrig bort igen.

Surrealistisk syn.

Vet ni sådana händelser som känns riktigt surrealistiska, något man ser eller upplever som får en att spola tillbaka i hjärnan för att förstå vad det egentligen var man såg?
Inte?
Nej nej.
Men det hände i alla fall mig och Jon nu på kvällskvisten. Vi vandrar de ca 100 metrarna mellan parkeringen och lägenheten. Vi går på trottoaren och passerar baksidan på vårat lägenhetshus där det ligger en liten skogsdunge. Plötsligt ser vi något i ögonvrån, som kastas ut från ett fönster på femte våningen. Jag hinner vrida på huvudet och ser att det är en fylld ihopknuten påse. Jag drar instinktivt högt efter andan och utbrister "NÄ-ÄH!!" Både jag och Jon tittar upp mot fönstret där påsen kom ifrån och ser en 60 årig kvinna med stort svart lockigt hår (enligt mig)/en 10-årig pojke med rakt, kort, mörkt hår (enligt Jon). Vi stannar och glor med hakorna nere i asfalten, personen som kastade påsen glor tillbaka utan en min. Efter en kort stund fortsätter vi att gå. Efter ett par steg börjar den där tillbakaspolningen i hjärnan. Vad var det vi såg? Vad var det i påsen? OCH VEM VARE? VEM VARE SOM KASTA?!

Lugna dig, pojk!

Alldeles strax ska jag kasta mig på cykeln och raca ner till familjen S. Babyvakt behövs och då säger jag inte nej på min lediga dag. Inatt drömde jag att han hade stora framtänder och fotsvett, fast han fortfarande var en bebis, riktigt otäckt! Så nu är det dags att ta vara på bebisgoset innan han blir tonåring.

Bästa kvällen i veckan.

Det är lördagskväll och här på Frödingshöjd lagar vi potatisgratäng för första gången tillsammans (!!!?). Potatisgratäng var en återkommande helgrätt när jag var liten, och det är ju förbannat gott! Men lite krångligt att göra tycker jag nog. Till detta blir det kött och vitlökssmör, känns härligt med lite "ny" helgmat istället för tacos, hemmagjord pizza eller paj. Under matlagningen lyssnar vi på Kizz som man förr tyckte var världens hårdrock, men som numera låter som lite härligt soft rock.
Trevlig afton!

Välkommen våren.

Det kändes helt okej att mötas av utslagna krokusar när jag kom hem idag. Helt okej.

Det gäller att rikta tankarna åt något annat när man har ett hockeylag där hemma som i skrivande stund gör bort sig totalt.

Av någon okänd anledning fann jag motivationen att inte gå hem från bibblan när klockan slog fyra. Inte heller när den slog fem eller sex, utan faktiskt när den slog sju! Jag vet inte om ni förstår, men att vara klar med en hemtenta tre dagar innan den ska in, det är liksom soo noot mee. Därför känner jag ett behov av att skryta lite.

Konsekvenserna av detta blev en färdig hemtenta och firande med melón a lá Jón: delad på hälften, ätes med matsked.

Från påsk i Leksand på Hannas beställning (jag hade bara dessa två kort på en hel helg! Dåligt, jag vet!): herr och fru Julia och Hanna tror jag vi kan kalla dem.

Förövrigt var påskriset ganska tunt, men det fyllde absolut sin funktion.

Hello, my name is Julia Fresh.

Följande lilla pinsamhet utspelade sig idag.
Jag skulle sticka till KronoparksJouren så fort Jon kom hem från jobbet med bilen, för att hämta ut ett paket innehållande min åh så efterlängtade datorsladd. Jon kommer hem och jag är beredd att ge mig iväg på stört, då han utbrister: "OJ!!! VILKEN STOR, VIT FINNE DU HAR I PANNAN!!"
Då jag självklart vill känna mig fräsch när jag ska ut på ärenden, går jag plikttroget in på toan och klämmer denna monster-finne. Den säger snällt "plopp" och jag tar på mig jackan, skorna och ger mig iväg. I trapphuset möter jag en granne som har två åh så söta hundar som jag måste klappa. Vi står och pratar (jag och grannen) ett bra tag om ditten och datten, sådär som man gör liksom. Efter ett tag säger jag att jag måste kila, och kilar. På väg mot parkeringen möter jag två andra bekanta grannar som jag stannar och pratar med i säkert en kvart. Vi säger hejdå och jag springer till bilen och sätter mig till rätta i förarsätet. Jag ska bara rätta till backspegeln då jag råkar få syn på mig själv i den.
I pannan, där finnen var nyss, hänger en sträng, JAG MENAR EN STRÄNG av koagulerat, halvstelt blod! Plötsligt har jag inte samma bra känsla av mina två trevliga möten med mina grannar.

Den såg på mig som om jag vore oansvarig.

Jag har stirrat djupt in i kaffebryggarens röda öga idag. Den lyste arg mot mig efter att ha stått på hela eftermiddagen. Den stirrade argt för att jag hade glömt stänga av den, något som vi båda visste. Men ändå måste jag övertala mig själv i tanken att jag låtit den stå på medvetet. Helt med mening. Bara för att jag ville hålla den absolut sista nästan obefintliga skvätten kaffe varm. Självklart blev jag även tvungen att dricka denna lilla skvätt. Den var bränd och lite tjock och inte alls god.

Positivt tänkande.

Helt plötsligt är man där igen. I hemtents-träsket.
För lite tid.
Inga böcker.
Och framförallt:
en dator-strömkabel mindre.

Vissa verkar inte helt nöjda med att man har varit borta en endaste fnuttig helg.

APRIL, APRIL!

För er som trodde att vi verkligen skulle genomföra fastan- HA! Där fick vi er!
Den inofficiella anledningen är kanske något annorlunda och kan ha något med inbillade dofter av rostat bröd, felsägningar ("påsken" blev till "toscan") m.m att göra.

Långfredagen ska vara lååång.

Påsken har nu gjort entré i våra hem. Folk handlar som aldrig förr, packar sina bilar med grillkorv, påskmat och ungar (familjen B-H, inget illa ment!), unnar sig ett par extra påsköl m.m.

Detta har dock väckt starka känslor inom två sökande själar. Ska påsken verkligen innebära lättja, lust och frosseri?! Folk tror att det handlar om påskharar, påskkärringar och påskägg. VET INGEN MÄNNISKA LÄNGRE VAD PÅSKEN EGENTLIGEN SYMBOLISERAR?! Det är en högtid i lidandets och dödens tecken!!
För att bejaka detta ska nu dessa två vilsna, men ack så bestämda själar, icke förtära någon som helst föda på 24 timmar.
Ni kan här på bloggen följa oss på vår färd mot målet.För att citera Paolo Roberto: NU SKA FETTET BRINNAAAAAA!!!

"Nej Hanna, du måste vänta tills imorgon!"