Jag pallrar mig upp från solstolen för ett litet "Hallå".

Sänder ett vykort från ett soligt men stormigt Portugal. Ja, jäklar vad det blåser. Men det gör inte så mycket, för jag har badat i havet, shoppat Converse för 400:-, druckit apelsinjuice på egenplockade apelsiner och förälskat mig ännu mer i vallmon som växer överallt här just nu. Ovan "ogräsar" den bland olivträden.

Har någon hört något om blabla-jökull? Det ryktas om att den är i farten igen. Jäkla otur i sånt fall. Känns nedrans jobbigt om jag måste stanna några dagar till.

Dubi-dubi-dubi dub dub dub.

Jag är mitt uppe i mycket nu. I all stress blandar jag:
-packning,
-klädrensning,
-deklarerande,
-pluggande,
- och lite till
med god mat och glad dans till härliga 90-talshits.

Vi hörs igen om en vecka, och då har jag förhoppningsvis bruna ben, någon enstaka fräken på näsan, två par skor och färsk egenplockad frukt med mig i resväskan och är troligtvis påfylld med energiiii som räcker fram till sommarlovet!

Adeus.

Samtal från en vän.

Igår kväll blev jag uppringd av en kär vän. Det lät ungefär såhär:
J: Hallå?
(Gitarr, dunk, dunk, trummor, bas, gitarr)
J: Hallåååå....?
E: AaaaaaaaaaaAAAAAAAAoaoaoaoaAAAAA!!!!
J: Är du på Timo?!
E: Aaaaaaaaa!!
(Trummor, dunk, dunk, gitarr, "Feeaar nooo daaarkneess proooomised chiiiild.....")
Klick.

Lite senare inkommer ett sms:
00.40: Jag vågade inte krama timo som de andra. Men det betyder faktiskt inte att jag tycker mindre om honom än dom. Visst då?

Självklart inte. Jag är säker på att Timo kände din kärlek på håll. Det hördes liksom i ditt vrål.

Vår. Nej skulle till och med vilja kalla det försommar snart.

Klockan är kvart över nio och det är fortfarande lite ljust ute. Kan man annat än att älskar't?

Känsliga läsare varnas.

Av okänd anledning sitter jag och googlar på ormar.
Jag vet inte hur det började liksom. Jag tror kanske att jag är så himla rädd, så jag försöker liksom skaffa mig kunskap om dem för att få mer kontroll. För varje gång jag ser en orm i det fria, är jag liksom bombsäker på att det är en huggorm. Men vad jag vet så finns det typ tre sorters ormar i Sverige; kopparorm (eller är det en ödla?), snok och huggorm.

Kan du dina ormar?

?

?

?

Var är galenskapen i det hela?

Att bli klar med denna förbannade begreppstenta fick mig inte alls att sprattla av glädje som jag hade trott. Istället ville jag grina en skvätt, för att sedan skrika lite och slutligen låtsas om som att inget har hänt. Jag missade totalt innebörden av den sista frågan, vilket troligtvis kommer leda till en komplettering eller omtenta. Jag skulle kunna skylla på mycket: slarv, stress, för lite tid, doft av pappersbruk... kanske fel strumpor också, eller möjligtvis att jag åt gröt till frukost (händer sällan). Men nu är jag som sagt i förnekelsestadiet och låtsas på nåt vis att det hela inte har inträffat.

Ber om ursäkt för aning buttra inlägg på senaste, känner någonstans att detta kommer ändra på sig inom några få dagar.

3ok

Helt okej hallonpannacottapaj som vi (jag) gjorde i helgen.

Helt okej att få stryka över avklarade grejer på to-do-listan.

Helt okej hair-do när man sitter timme efter timme i i mysbyxor och flis och pluggar.

Lilla tussilull.

Ibland är de konstiga här i Värmland.
På gårdagens ELLEN-träff lekte vi en lek som heter Alla som där en person säger ett påstående och om detta stämmer in på en ska man byta plats medan den som sagt påståendet ska försöka sno åt sig en ledig stol.
Nåväl.
Jag står då i mitten och säger slugt:
-Alla som har plockat in minst en tussilago i år! (Jag själv tyckte jag var himla finurlig med detta påstående, men när ingen reser sig upp och byter plats fattar jag noll).
-Jag vet inte vad en tussilago är... säger plötsligt någon.
-Nej, inte jag heller... säger då en annan.
-Är det inte de här blå blommorna? Frågar en tredje.
-Nej det är väl de här gula med gröna blad som man matar kaninerna med! Säger en fjärde.

Jag står blixtstilla och bara gapar.
Driver de med mig?
Vet 14-åriga tjejer idag inte vad en tussilago är!?
Nej, visar det sig.

You said I must eat so many lemons, 'caus I am so bitter.

Måste bara uttrycka min glädje över att Kate Nash har kommit ut med ett nytt album My Best Friend is You. Jag älskar hennes album från 2007 (eller var det 2008?) Made of Bricks. Skitbra låtar, asbra videos, trallvänligt och smart.

JAAAAOOOO-JIIIPIE!!

Så.

Bildkälla

I need a vacation. For sure. Det är säkert.

Efter sisådär 7 samtal på 15 kr/minut till Ryanairs kundtjänst, där man förövrigt talar knagglig engelska med östeuropeisk brytning och tilltalar mig med "Madame", är nu resan till Portugalien bokad. Efter samråd med mig själv och mamma ska jag:

-ligga i hängmattan under olivträdet och äta nötter,
-äta färskpotatis och jordgubbar,
-duscha i trädgårdsslangen,
-bada i havet,
-se solen gå ner bortanför bergen,
-uträtta mina behov under bar himmel,
-uppskatta min hund mer än någonsin,
-vandra omkring i det nya huset och försöka vänja mig vid tanken att detta är ett av mina hem,
-skruva ihop ikea-kök?
-vila,
-läsa och
-inte tänka på skolan eller något annat.

Start om sex dagar.

Jag är dessutom skyldig till att det är fågelbajs på hela din framruta.

Äntligen är det söndagkväll. Eller? Vaddå äntligen?
Jo, denna helg har jag varit på utbildning i barnkonventionen. Åh så lärorikt och viktigt men också åh så tröttsamt efter en tuff vecka. Att det är söndagkväll innebär att utbildningen är avslutad, men dessvärre att det är dags att sätta igång med annat. Får jag som jag vill har jag en godkänd begreppstenta på torsdag och en inlämnad hemtenta på fredag, men ser ni detta går inte utan strid.
Så jag strider.
Uj, vad jag strider.
Med det kanske värsta ämnet hittills i min utbildning. Utvärdering och kvalitetsutveckling.
Ja, ni hör ju. Man vill ju inte direkt hoppa i sängen och jonglera med hallongrottor av glädje.
Tacka gudarna för att jag har en karl som handlar, tvättar, städar, bakar och lagar matlådor när jag måste göra annat. Tack.

Ljuv kylskåpspoesi växer inte på träd.

Inte direkt som i döda poeters sällskap.

På dagens föreläsning gick det undan så in i norden. Power-point bilder fulla med text växlades hejdlöst utan att man hann med att skriva.
En person kommenterar detta när har byter bild:
X: "Kan du vänta lite bara så jag får skriva av sista raden där?"
F:"Jaså? Jaha. Det kan jag väl då." (Väntar ca 5 sekunder, och byter sedan bild).
Lite senare frågar samma person:
X: "Ursäkta, vad sa du nu. Kvalitetsutveckling syftar till att... vaddå?"
F (irriterat): "Ja det står faktiskt i kompendiet. Så läs det!"
Lite senare igen säger en tredje person när han återigen har bytt bild innan man har hunnit skriva av:
Y: "Kan du lugna dig lite så vi hinner skriva ner det som stod där innan?"
F (upprört): "NEJ, DET KAN JAG INTE!! SKRIV INTE AV DÅ, DET STÅR JU I BOKEN!!"
Sedan skrattade han till lite nervöst och rättade till den välkammade luggen i pannan som hade fallit fram lite under hans utbrott.

Jag tror stenhårt på att han älskar vår klass som förövrigt var 14 av 45 på hans föreläsning idag.

Ja, det gjorde lite ont, men det var det värt för jag är VÄLTRÄNAD!

Jag ska börja ge blod. Detta är så klart något jag själv har valt och vill, men samtidigt är jag dödsskraj för sprutor i armvecket. I morse var jag där på samtal och blodprov, för att se om mitt blod är av hög kvalitet så att säga. Jag var nervös och rädd. Kvinnan som samtalar med mig är en dam i 55-årsåldern med en mjuk röst och ett varmt bemötande och hon ber mig att ta av mig till t-shirt när själva blodprovet ska tas. "Visst" säger jag och börjar knyta upp min tröja som är en sån där omlott-tröja ni vet, med snören som viras nåt varv runt kroppen, och kvinnan säger "Åh, ja vilken fiffig tröja du hade som man ska knyta ja, men du vet, hade jag kommit hem till min man med en sån där då hade han blivit galen på mig, ja, nej du vet det blir ju alldeles för krångligt och svårt att komma åt och så, ja men kom med mig här nu då så ska vi ta blodprovet".

Jaha?
Där föll min tillit till henne som en kotte till marken. Och paniken börjar stiga. Ska denna toka, som frontar med hennes och mannens avklädningsritualer, STICKA MIG?!?!
Följande minutrar ägnar jag tankar åt möjliga rymmningsvägar, samtidigt som hon tar mitt blodtryck och min puls. Då förändras plötsligt allt. Hon säger "Oj vilken låg puls du har, detta har jag inte sett på länge att någon har så låg puls, säg mig, är du vältränad?" Vilken kvinna. VILKEN KVINNA!

What's money got to do with it?

Idag lagas det smarrig fiskgryta, i ren protest mot att jag till min stora fasa upptäckt att pengarna är slut på kontot. Jag ställer mig frågan: Hur hände detta? Eller ännu värre: HUR HÄNDE DETTA?! Borde jag lämna tillbaka jeans-shortsen jag köpte i Stockholm? Och vet någon när vi få csn, på fredag eller, gud förbjude, måndag?