Det är lätt att minnas när man var 11 år och dödskär i Nick Carter.

Igår på bussen höll jag på att smälla av. Mitt emot mig (i ett 4-säte) sitter två killar och pratar om olika svenska maffia-gäng. De glider snabbt in på "Snabba Cash" och jag lyssnar facinerat. Plötsligt börjar den ena killen att prata om en "Joel" som tyckte att de hade missat så mycket från boken i filmen, en "Joel" som tyckte att författaren hade gjort en sådan bra personbeskrivning av JW, en "Joel" som var besviken på filmmanuset.
Jag tänker:
Oh no, no, no, det kan väl inte var DEN Joel, oh no, oh my God, nej det kan inte vara Joel KINNAMAN som han pratar om, Oh my god, OH-MY-GOD...
Varpå killen mittemot mig säger:Jo, jag sa ju till Joel direkt att jag tyckte han var som klippt och skuren för rollen som JW...

Jag avlider en smula när jag inser att jag måste trycka på stoppknappen för att jag ska av på nästa hållplats, men återuppstår när den andra av de två killarna säger att de ska gå av på nästa hållplats.
Och jag hade inget som helst emot att gå en omväg för att få gå bakom dem, liite för nära än vad som är okej, och höra dem prata om Joel. Men när de skulle in i en port insåg jag att det var dags att vika av. Jag är ju inte hur besatt som helst!

Bildkälla