Julefriden.

Den totala lyckan som uppstår när du står bland tusen julstressade människor, har handlat all julmat, och kortapparaten visar "Medges ej", måste vara den enda sanna lyckan. När du några minuter senare, efter att ha lyckats skrapa ihop pengar till maten från två olika kort samt några tjugor och tior, går med kassarna ut till bilen och papperskassen går sönder mitt på parkeringen, DÅ är julefriden maxad.

Rulla den och "hyst" in i ugnen.

114 stycken och 8 i magen.

På beställning på tal om pinsamheter.

Utklädd till aerobic-instruktör infann jag mig en gång på en maskerad.
Då min lilltå vid tillfället befann sig i ett mindre bra skick, lovade fotterapeuten på andra sidan köksbordet från mig, att ta sig en titt på denna sargade och sneda tå. "Släng upp foten här på bordet så får jag ta mig en titt", tyckte hon. "Självklart" tyckte jag, nykter av vin och full av längtan efter att kunna gå normalt.
Och här börjar problemet kan man säga. Jag kunde liksom inte bara ta av mig en strumpa, p.g.a. min utklädsel, utan först skulle bodyn knäppas upp och därefter skulle strumpbyxorna tas av. Helt okej, tyckte jag då jag bar underbyxor av en heltäckande modell och tänkte att jag snabbt drar ner strumpbyxorna så att jag kan sätta mig ner på stolen igen och skyla mig. Så jag reser mig upp från min stol, knäpper upp bodyn och drar ner strumpbyxorna till knäna. Plötsligt fångar ett gapskratt min uppmärksamhet och jag blir stående för att försöka identifiera vad som utlöst detta gapskratt. När hon då pekar mig utan att få fram ett ord och generat tittar bort kan jag bara ana vad hon ser. Jag tittar ner på mig själv och ser att mina trosor har åkt med strumpbyxorna och nu sitter nere vi mina knän.
Som tur var bestod festsällskapet till största del av tjejer, men jag upprepar dock: till största del.

Dagens fråga.

Denna morgon höll jag på att gör bort mig (med betoning på höll). För jag upptäckte det innan olyckan var framme; toapapper under skon på väg ut i skolans offentliga lokaler. Okej, okej, det kanske inte låter som mycket för världen men jag tycker faktiskt att det är aningen pinsamt att traska omkring med toapapper under skon, som om det vore ens bajs-papper som man råkat missa slänga i toan, och istället drar omkring med i skolans korridorer.
Andra saker jag fruktar (x för det jag har åstadkommit, mig vetandes):

Toapapper som fastnar bak i byxlinningen [ ]
Klänning/kjol som fastnar bak i strumpbyxan [x]
Fisa på yogan [ ]
Gå omkring ute med blåa skoskydd för att man glömt ta av dem hos tandläkaren [x]
Tappa tallrik med mat i matsal/restaurang [ ]
Halka så jag ramlar i biblioteket [ ]
Slå mig offentligt när jag inte har någon med mig att jämra mig åt [x]
Mensfläck i rumpan [ ]
Mat i ansiktet [ ]

Vad fruktar du? Ur ett pinsamhetsperspektiv.

Knirr, knarr.

Sagt och gjort. Brända mandlar knaprar så gott och kommer finnas med i skolväskan i veckan då slutspurten inleds.

Återhämtning, hämta åter, äter håmta.

4 hela långa år sedan julen firades i New York med plastgran och färgade kulor i grenen.

 Tänka sig, att alla klappar är inhandlade! Veckan som kommer ska ägnas åt ordentlig återhämtning från sjukdomar, paketinslagning, lite skola och lite godisbak. Jag planerar även att äta upp de hekton som jag tappat, vilket inte borde vara några svårigheter.

ULRIK!

När jag säger att jag inte är så sugen på fläskfilé och potatisgratäng,
kan du utan avancerade formler räkna ut
att jag har varit magsjuk.

Luciamorgon 2010, som den alltid har och alltid ska firas.

 Ivar "tuppen" Sandborgh var på strålande morgonhumör. 

Kl 6.50 var jag på plats hos familjen S där även mami var på plats. Jag möttes i ytterdörren av en yrvaken Hugo i pepparkaks-pyjamas samt en inte lika yrvaken mamma i blå-randig pyjamas. Kaffet laddades och lussebullarna värmdes i ugnen. När klockan slog 7.00 trängdes vi fyra vuxna och tre barn i det nedsläckta vardagsrummet, hyschandes, mumsandes och sörplandes medan Luciatåget drog igång på tv. Stämningsfullt och vackert. Som det alltid har varit. Som det alltid kommer att vara.

Valla. Där man kan klappa kaniner eller hitta konstiga saker i skogsdungen.

Åh, en helg i Linköping gick fort, alldeles för fort! Nyckelorden för helgen får dock bli
-snö
-ullstrumpor
-maaaaat
-promenader
-PP (Potentiella P... ja, vad?)
-skam
-ostkaka
-oändlig vänskap.

Mot Linköping. (Och detta är ett sånt där fränt tidsinställt inlägg).

Om jag känner Hanso rätt så kommer ögonen tåras på henne när hon ser min skapelse, likt när jag gav en henne en grytlapp som jag virkat själv en gång: "Tack... det här måste vara det finaste du någonsin har gjort. Vi vet ju att du inte var något snille i slöjden, men det här... tack!"

Håll dig i rocken.

Det är inte utan en gnutta avund som jag går och ser ett Lucia-tåg. Om det ändå vore jag, liksom.

Lilla tuffil som nån hade sagt, eller lilla gållan som en annan hade sagt.

Okej, jag är lite ämlig idag (snälla, märk ord).

Inte för att min kropp är vinter-narig och kliar,
inte för att det för typ första gången gjorde ONT när de stack mig med nålen på blodcentralen,
inte för att min kropp är sargad efter ett 75 minuters poweryoga-pass i konstiga ställningar,
och inte heller för att lunch ska ätas med vår föreläsare imorgon.
Eller jo.
Alla ovanstående anledningar spelar nog in lite grann.

Du hade gjort detsamma.

Vi har ätit tacos i princip hela helgen kan man säga.
Man kan även säga att taco-kryddan innehåller en del lökpulver, som har en mindre angenäm effekt på våra magar. Så nu racar vi om vem som somnar först på kvällen. Helt naturligt.

Den som inte kan rulla höfterna kanske kan rulla mozart-kulor, men egentligen vet jag inte.

Igår
rullade jag höfterna på mitt livs första zumba-pass,
blev jag övertalad att testa Jons dataspel där jag skrek och viftade med händerna varje gång jag blev överfallen,
åt jag mig gång på gång mätt på Leilas Rocky Road,
köpte jag glittriga julklappar.

Idag
har jag lite ont i höftböjaren,
har hyacinten slagit ut,
har vi tänt andra ljuset,
vill jag baka vört,
samt slå in mina hittills köpta klappar.

Pyssellådan du inte trodde fanns.

Ordning i verktygslådan såhär innan jul då den ska användas som flitigast. Det kanske inte ser ut som om den är i ordning, men tro mig, det är den.