Att ta sig an den där andra rundan.

Den där första löprundan efter ett lite för långt uppehåll, brukar kännas förvånande bra. Den där andra rundan efter ett långt uppehåll, brukar ta kolen på mig. Trots denna vetskap kunde jag inte annat än att ge mig ut på den där andra rundan idag på förmiddagen. Löpskorna slokade visset med sina snören i hallen, termometern visade på 9 grader i skuggan, solens strålar piercade sig genom gardiner och krukväxter.

40 minuter senare kunde grannarna på Snäppan 13 ana en hasande trasa med torkat snor i ansiktet som gjorde sitt yttersta för att ta sig de fem trappstegen upp till ytterdörren.

Den där andra rundan efter ett lite för långt uppehåll, motsvarade förväntningarna även denna gång varför jag, trasan, är så glad att den är gjord. Den där tredje rundan kan jag liksom inte dra mig till minnes om hur den brukar karaktärisera sig. Kanske för att den är relativt smärtfri, kanske för att jag sällan kommer upp i mer än två rundor innan det där lite för långa uppehållet kommer igen. Jag lämnar det osagt och glädjer mig åt att jag är i mål efter den fasansfulla andra rundan.