Barcelona baby.

Skräckblandad förtjusning på balkongen.

En halvtimme innan utcheckning insåg vi att vi inte hade ett enda kort på oss tillsammans. Därav detta halvdana försök där Jon ser misstänksam ut och jag en aning sammanbiten.

Ja, vi åt en hel del tapas. För att det är så in i bomben gott! Sangria på det och kvällen var fulländad.

Fotvilan gjorde sig bra ihop med en apelsinjuice.

Jag lovar att det är jag som sitter där borta på trappan.

Ja, kamerablixten har inte direkt smattrat under helgen. Varför fotografera situationen när du kan vara i den? Lite så tänkte vi nog. Barcelona har gett oss fina minnen av god mat, mysiga gränder och ljumma kvällar. Jag har gett Barcelonas gator mina tårar. I jakt på den billigaste mojiton vände jag mig om lite för häftigt och fick en järnstolpe på min inre ljumske för att tala klarspråk. Jag grät en skvätt, gjorde jag. För det gjorde så förbannat ont. Rent psykiskt hämtade jag mig snabbt när jag fick syn på ett erbjudande om en billig ostbricka i ett hörn. Fysiskt sett behöver inte gå in på min läkningsprocess, men jag säger bara BLÅNAD. Så.