Note to self.

Att kontrollera att dörrarna verkligen har frusit fast innan jag, med huvudet före, tar mig in denna väg för att sedan upptäcka att dörrarna inte var fastfrusna utan helt enkelt var låsta.

Ett hus av glasets vin.

Igår hade vi en riktig firar-dag. Aftonen började med bio, Breaking dawn part 1, där småtjejerna bredvid mig hest väste åh herregud, åh herregud, andas, andas! så fort Edward visade sin nuna. Därefter hade vi bokat bord på restaurang till kl 21 vilket kändes lyxigt på något vis. Hummersoppa, parma-bruchetta, plankstek och annat gott slank ner i våra magar tillsammans med ett hus glasets röda vin. Ja, du hörde rätt. Jag sa fel. Men fick, så vitt jag vet, ett glas med husets röda vin i alla fall.

Nu förlängs firandet med Leilas morotskaka och kaffe, en sund underbar söndag.

Tre önskningar.

Bra morgon. Att vakna 25 minuter innan din uppsats ska opponeras på, är inte ett smart drag, men det går! Jag, som aaaaldrig försover mig, försover mig rejält dagen D. Men. Opponeringen var smärtfri och nu önskar jag en smärtfri morgondag som leder till ett inskick till examinatorn. Utöver detta önskar jag:

Blommor.

En ostbricka på fredagkväll.

Och mat som inte ropar "Kylskåpsrens!"

Djungelvrål.

Bjuder på ett glädjetjut så här på morgonen. FÖR NU DRAR JAG PÅ PROGRAMAVSLUTNING! Skaldjursbaguette och bubbel; ni anar inte hur länge jag har väntat på er, 3,5 år!

Och att jag dessutom trodde det var onsdag igår, bekräftar min teori.

Aningen vilse i kolan.

Att vara ledig en vanlig onsdag har inte hänt mig på sex månader. Att jag blir aning vilse i kolan är kanske därför förståeligt. Har parkerat fel och genomgått mellandagsreans bottenskrap med lupp. Därefter skulle jag färdas de ynka metrarna från stan till gymmet. Rakt över rondellen bara. Istället finner jag mig själv plötsligt på Bergviks parkering. Ni som känner stan förstår att jag alltså istället för att köra rakt i rondellen vid Kasernhöjden, har åkt ut på E18 och svängt av vid Bergvik. Tur att bensinen är så billig och att ska vara ledig imorgon också.

Bankett.

I fredags var jag på taklagsfest. Öl och hamburgare typ, trodde Jon. Dessbättre var det bankett med otroooolig mat och dryck. Vi kanske kände oss aning malplacerade bland kostymnissar, issvanar, champange och glammiga karriärskvinnor men det gick ändå över ganska snabbt. Så nu har jag smakat både anklever och tryffelsås. Lita på att det här med taklagsfest är något jag gärna hänger med på igen! Gärna varje helg faktiskt. Jon får helt enkelt se till att jobba liiite hårdare och lägga några fler tak.

Mangold.

Dessa dar. Lång och skön ledighet är precis vad man behöver för att återfå arbetslusten. Trot eller ej, men den har nått mig. Plugglusten och arbetslusten. Träninslusten är även den på väg tillbaka, medan matlusten aldrig riktigt försvunnit. Matlagningslusten är det sådär med men jag tror att det beror på att jag har ett mangoldblad bakom näsan. Det fastnade där när jag nös mitt i min lunch.

Att vila en stund.

Några dagars jullov i Plintsberg. Så fick det bli. Tidningar, korsord och bok. Mat och frisk luft. Pussar och sovmornar. På minussidan ligger saker som handdisk och snabbkaffe. Men det är ju faktiskt  helt okej när man tänker efter. Helt. Okej.

Aldrig mer halv fem.

För sista gången (någonsin?!) ringde klockan halv fem i morse. Thank God.

Juldagarna tu.

Dan före dopparedan var julkänslan sådär. Tågstationen i Torsby var inte direkt julig den heller.

Som tur var fanns det lite mer julstämning på Granhult. Älgstek och sedan fruktsallad för att bottna inför det kommande frosseriet som väntade dagen därpå.

Bandy-match på julafton. Någonstans här, när jag stolt skulle briljera med mina forna innebandykunskaper, gick det upp för mig hur stor Hugo har blivit. Mina innebandykunskaper var alltså rätt ålderdomliga i jämförelse med Hugos kunskaper, om man säger så.

Julpromenad innan Kalle för att sedan påbörja frosseriet.

Bordet dukas och allas magar kurrar.

Tallrikar och magar fylls. Bäst i år var mammas rödbetssallad och, ta mig tusan, Jansson. Jag har börjat älska Janssons frestelse. Jag vet inte när eller hur det hände, men skett är skett och jag klagar inte över det. Efter maten kom tomten med fina klappar och som vanligt på julafton började vi gäspa runt klockan åtta på kvällen.

Dansa hål i strumpan.

Helgen kom och gick väldigt snabbt. Så är det, kan jag tala om, när man skriver uppsats. Vips är det fredag och vips sitter man och skriver på slutdiskussionen. Nåväl, fredagen bjöd på julbord och kalas. Jag invigde en grön och skön klänning och var värsta klapp-snapparen på julklappsspelet. Att jag kom hem med hål i strumpbyxorna och med ett tappat örhänge tyder väl på att vi gick ut och dansade. Imorgon är det redan tisdag och då kommer mina älskade päron till Sverige och Karlstad. Och på onsdag hoppas jag på ett litet jullov. Från skolan i allafall. För jobba, det måste man tydligen.

Jag är förvånad själv.

Över att jag aldrig har vågat laga denna gudagåva. Jag som älskar pocherade ägg och som har det som nummer ett på min brunch-lista när jag brunchar ute, har aldrig vågat laga det själv. Varför? Någon jäkla tv-kock har väl skrämt mig. Tack Elsa för att du visade att det går. Och må många pocherade ägg passera min strupe i mitt fortsatta liv!

Beslut.

Veckan är igång efter ett par dagar i ett snöigt och idylliskt vinterlandskap. Behöver jag säga att jag inte ville åka hem? Och när jag vaknade till en stilla soluppgång ville jag bara lägga mig ner och dö en smula. För att det var så fint. Och för att få stanna kvar en stund. Men också för att jag är trött. Utmattad. Så jävla slut. Men istället för att ledsna ner mig i att vara här och inte där, tar jag mig nu i kragen. Stålsätter mig. Ska. Och sen har jag kommit på en sak. Det här med att vara snäll är en oerhört underskattad egenskap.

Vända blad.

Detta har jag längtat efter! Må 2012 bära med sig en fin lägenhet, en trivsam arbetsplats och så kan vi skippa det där med cancer och trötthet och elakheter.